calendrier

 

Monika Fagerholm

Biographie


Top

Texte d'Auteur

Hemma och borta

När man bor på Villa Hellebosch i Flandern, som jag hade förmånen att göra en och en halv månad senaste vår, befinner sig man mitt på språkgränsen. I närmaste lilla stad åtta kilometer åt ena håller talas franska, i närmaste lilla stad åtta kilometer åt andra hållet flamiska. Båda städerna typiska landsortsstäder, ändå sinsemellan påtagligt olika. Det är något i atmosfären, med människorna, men vad är inte poängen, det är att det är så som är det roliga.
Det ger mig också en stark hemhörighetskänsla. På det där underbara sätt som gör att man kan se sitt eget "hemma" tydligare när man är borta och uppskatta. Uppskatta det mer förbehållslöst än då man lever mitt i det i sin egen vardag.
Hemma är för mig en liten stad som heter Ekenäs och ligger på västkusten i Finland, cirka 80 kilometer från Helsingfors där jag är uppvuxen. Det speciella med Ekenäs är att den är svensk; den enda stad i södra Finland där landets andra officiella språk - mitt modersmål - svenskan, är dominerar.
Jag tillhör alltså den svenska minoriteten i Finland. Jag skriver på svenska, inte finska. När jag var liten i Helsingfors levde jag tvåspråkigt. Hemma talades svenska, jag gick i svensk skola, men språket utanför och med många vänner var finska. Så det är nog min egentliga hemma-hörighet, tvåspråkigheten - finskan och svenskan är inte bara två väldigt olika språk, de är två olika kulturer.
Det är först i det svenska Ekenäs som min språkliga tillhörighet blivit geografiskt avgränsad, bekvämt, visst, men det känns ibland som en förlust. Det händer att jag längtar till dynamiken i kulturmöten, krockarna också, missförstånden. För att de är en del av mig.
Däremot, när det gäller att skriva, har identitetsfrågorna - vem jag är och i vilka sammanhang - ingen betydelse för mig. Jag är från ett litet språkområde, och med tanke på skapandet är det inte dumt. Man vet från början att det man har inte räcker till. Man måste söka sig utåt, ta intryck, försöka vara rörlig. Att röra sig i gränslandet mellan många olika språk och kulturella sammanhang - för mig det finlandssvenska, det finska, Sverige och Norden - är naturligt. Att sedan alla de här sammanhangen är i marginalen i förhållande till Europa är en annan sak. Men det bekymrar mig inte det minsta, det heller.
Om man följer Kunderas resonemang skulle man då tillyxat kunna anta att det finns något slags automatik genom vilken de litterärt betydelsefulla verken ur de små sammanhangen upptäcks och tas upp till litteraturen stora kontext. Förstås fungerar det ju inte så - det vet alla som kommer från mindre kulturkretsar - i Finland, i Belgien (eller, för den delen, i halva Europa). En författare som Väinö Linna vars böcker också kan läsas allmängiltigt är inte bekant utanför Finland och nordens största nulevande epiker, svenska Kerstin Ekman, har för en internationell läsekrets blivit känd framför allt som författaren till en thriller, "Händelser vid vatten". Någon sa att om Kafka skulle skriva idag skulle han inte översättas till engelska, i alla fall inte hela författarskapet.
Så står läseförväntningar formade av kulturella schabloner också i vägen. Jag har haft fördelen att komma ut på många språk - mina böcker har ofta kvinnor eller unga flickor i huvudrollerna. Min egen tanke är helt enkelt att ge även kvinnor rätten till en egen existentiell problematik men det är nog ganska ofta som man varit mest intresserad av hur mina kvinnor och flickor förhåller sig till det berömda "skandinaviska frisinnet". Sex säljer, liksom.

Men jag har inte tänkt hålla på och suras eller kverulera över det. Varken för egen del, eller annars. Visst kan man ju bli indignerad över att litteraturindustrin har förvandlats till en enda stor kommersiell apparat, över de amerikanska mediehusens dominans, över att läsare i alla länder överöses av den anglosaxiska litteraturen små och stora kontexter i salig blandning.
Men å andra sidan, vad är det som hindrar oss författare från att själva göra något, vara lite rörliga? Om man nu tänker på Kafka igen så inte kom han ju till hela världens kännedom genom effektiv marknadsföring, de amerikanska författarna som reste till Europa för att skriva och ta intryck på 20-30-talen kom ju inte för att de blivit inbjudna till bokmässan i Frankfurt. Ibland när jag talar med kolleger på mässor känns det som om vi själva inte riktigt hade något att tala om annat än försäljningssiffror och kontrakt. Så om själen håller på att gå ur litteraturen så är det kanske inte bara andras fel.
För de andra nätverken, kontakterna, kanalerna finns ju fortfarande. Till exempel ett projekt som Het Beschrijfs residensprogram som gav mig möjligheten att skriva i en lugn och fin miljö på Villa Hellebosch, på grund av vår värdinna skulptrisen och fotografen Alexandra Cool speciella aura särskilt inspirerande. Att träffa en litauisk poet, Gintaras Grajauskas, även om hangick och la sig när jag steg upp vid fem morgonen, att möta den Sylvie Durbec, den franska författarinnan och - till min häpnad - finlandsfantasten - som reste i spåren av W.G. Sebalds Austerlitz.
Att sätta sig i bilen och köra mellan de små städerna, vara hemma och borta på en gång.

Monika Fagerholm, 2005

Top
Villa Hellebosch
14.03.05 > 25.04.05

Bookmark and Share Retour